Det är så jobbigt att behöva acceptera det,
att hela tiden tänka att det löser sig va stark.
Behöver jag det?
Det är inte alltid så lätt att försöka kämpa och erkänna sen att det inte blir som man har tänkt sig, jag vet inte om personen uppfattar mig som att jag inte kämpar. Det förstår jag för jag har slutat.
Varför är det "nästa" alltid jag som ska säga förlåt, ta i mot ett förlåt och gå vidare som att allt var glömt?
Är det värt det?
Jag säger inte att jag är världens bästa människa, men hur ska jag kunna ändra mig om jag inte får veta vad du stör dig på? Är jag den personen som man kan komma och gå till?
Jag fortsätter att vara mig själv och jag är tacksam för de människorna som väljer att finnas där. En vänskap eller vad det än handlar om så är den ömsesidig(?). Jag kämpar och lever för de männsikor som bryr sig om mig.
Oavsett hur många det är så, är de så viktiga.
Kärlek till er <3
Brukar man inte säga att det sår är svårt att läka?
varför då försöka göra ett sår?

/ Josefine