Det är jobbigt att inte veta, det är jobbigt att inte kunna göra någonting åt det och det är jobbigt att inte kunna säga någonting. För när det sägs så vet jag så väl att det egentligen är fel.
Kan man känns någonting som man egentligen vet är fel?
Det finns egentligen inget hinder, förutom inom mig själv och det gör ont så fort jag tänker på det.
För vad ska jag säga?

Det är så mycket tankar och jag vet inte hur jag ska tänka längre. Det är kanske lättare att falla med ena foten utanför som Melissa sjunger eller så är det ett sista kapitel som jag har förälskat mig i, innan det är dags att börja ett nytt kapitel och våga inse.
När allting är så djupt och när man inte riktigt kan sätta ord på vad som är fel så känns det verkligen som att man är själv i hela världen om att ha den tanken..
Ska försöka sätta ord på de känslorna idag så jag kan få bort den växande klumpen.