Ligger i sängen och egentligen borde jag sova nu. men jag har en gnagande och kanske ett starkt behov av en förändring just nu. Då menar jag inte att jag vill göra drastiska förändringar utan jag vill bara ändra lite uppfattning av skolan.

För snart 12 år sedan började jag skolan. Jag gick i förskoleklassen. jag var stor. Inför varje termin kommer jag ihåg hur jag, min syster och mina föräldrar var i stan och handlade skolkalender, pennor, block och min första skolväska fick jag av morfar. Jag älskade skolan. Var dag sneglade man på ettorna som var så stora. När det väl var min tur att börja ettan var det stort, jag hade blivit stor. Jag var stor, jag planerade redan då (kanske är därför jag planerar så mycket idag).
Nu 11 år senare sitter jag i min säng och om snart 200 dagar springer jag ut från gymnasiet.
När jag var ute och festade en dag för ett tag sedan träffade jag en kille som jag gått i samma klass som för 11 år sedan. Magiskt!
tänk vad som har hänt på 11 år.
Dagen kom och jag skulle börja 7an, nu skulle jag ta mig från den lilla skolan där alla kände alla, till en annan liten skola som skulle visa sig skapa ett minne för livet.
Jag började 7an och vi blev snabbt ett stort gäng i skolan. Kollade i skolkatalogen för ett tag sedan och jag kommer ihåg alla som det var igår. Just nu håller jag på med ett arbete för röda korset på samma skola och jag ler för mig själv när jag kommer in i klass rummen. Kommer ni ihåg när vi spela fotboll i koridoren men en liten papperstuss? Det är magi.
När 9an närmade sig kändes studenten otroligt lång ifrån. Jag lämnade min högstadie stolt. Stolt över att jag skapat kontakter för livet och framförallt skapat den kunskap som jag fortfarande använder mig av. Jag hade gjort mitt på högstadiet.
för 2.5 år sedan stod jag som en nervös elev på gymnasiet. Jag levde fortfarande på minnena från högstadiet och lågstadiet o jag ljuger om jag skulle sagt att jag inte lever på de fortfarande.
Just nu går jag i trean och det är super mycket i skolan. Vill bara lägga ner gymnasiet i en låda, lägga den under sängen och glömma den. Men jag är inte färdig. Det finns mer som behöver upplevas, det finns mer att kämpa för och det finns mer att vinna. Det är en jobbig period just nu men vafan, om 200 dagar står vi som lyckliga studenter och jag vill minnas gymnasiet lika mycket som jag minns varje sekund av lågstadiet och högstadiet.
Det är värt att kämpa!
Som min fina vän sa till mig så finns det mer i livet än att få mvg i alla ämnen och det är så sant. Skolan och livet är så mycket mer än betyg.
MEN! huvudsaken är att jag ska springa ut från gymnasiet med tanken "här är allt gjort" !
gymnasiet ska bli ännu ett minne som jag lägger i min ryggsäck för att bära igenom livet.






Fotboll i kapprummet!

kärlek<3

Allt i dagens samhälle ska vara så lätt som möjligt, man ska vinna på det man gör och det hellst inte ta så mycket tid. Vi födds in i det tänket och vi lever i ett samhälle där det tänket nästan har gjort oss bekväma. Jag tänkte också så, jag vill så gärna, jag hade en plan och framför allt så hade jag en dröm. Men jag tänkte hela tiden hur ska jag få tid till det? Jag går ju i skolan, jag tränar, jag träffar vänner, vill umgås med min pojkvän och min familj. Tiden gick jag tänkte mer och mer på det. Jag vill hjälpa till, jag vill vara den människan som tar sig den tiden som det krävs. Jag vill vara med och göra en skillnad i samhället. Mitt mål är inte att få hela världen att le. Mitt mål är att få en enskild människa att le. Jag vill vara den hjälpen som jag önskar ska finnas där för mig när jag behöver den. Vi söker enkelhet, vi söker tidsnålt och vi söker en lycka.

Jag hörde från en kompis att hon hade engagerat sig i Rkuf. Jag beundrade henne, och insåg att hon gör faktiskt det som jag vill göra och det var enkelt. Vi diskuterade om det och hon tog med mig på ett möte med rkuf. Jag fastnade, jag insåg att det är enkelt och man ger verksamheten den tiden som man kan ge. Vi satt och lyssande på olika verksamheter och jag blev fast när jag hörde att det fanns tjejgrupper.

Idag ungefär en månad senare och tre möten senare är jag glad att jag gjorde det. Jag går sista året på gymnasiet, jag tränar lika mycket som jag gjort innan, jag träffar mina vänner, familj, pojkvän och jag jobbar. Och tiden finns där ändå för tjejgruppen. Jag lägger ungefär 3 timmar i veckan och jag älskar det. Varje onsdag kommer vi till skolan och tjejerna berättar om deras vecka, vi pratar om vår vecka och vi tar upp vardagliga problem samt kommer fram till lösningar när det gäller att stärka sitt självförtroende och sin chans att vara den människa man är.

Så lite kan göra så mycket, jag lägger tre timmar i veckan och lär mig så fruktansvärt mycket av tjejerna.

Det är lätt, jag vinner på det och det tar inte så mycket tid. Framförallt så är de tre timmarna värdefulla. Det är inget måste det är av ren vilja! Ni kan också, jag lovar.

Mitt råd är att även om man känner att man har mycket att göra i veckorna så prova på det! Det är värt det

Just nu sitter jag i soffan, med två tidningar. Veckor revyn & Sats magasin . Vilken underbar fredag, ska läsa mina tidningar medans jag väntar på idol. Sen är det äntligen idol och efter det ska jag ta det lugnt igen.

Har varit sjuk nu sedan i onsdags och har tröttnat på det riktigt mycket. Idag har jag iaf inte haft någon feber och det uppskattas verkligen. Imorgon har jag inga planer på schemat för dagen, men på kvällen blir det förhoppningsvis slagt! gillas.

Jag har precis bestämt mig för att ta tag i min träning på riktigt denna gången. Får nog skriva på bloggen om mina träningspass så jag får lite mer motivation!

Nej nu ska jag återgå till mina tidningar :)

Kanske har vi varit ovänner i månader och dagar, vi kanske har gått igenom den mörkaste tunneln och tagit oss igenom den, vi kanske älskar varandra över allt annat, vi kanske har skrattat oss igenom de svåraste tiderna eller så har vi levt för dagen och älskat att vi har varandra så nära!
Det spelar ingen roll vilken plats vi har haft i livet, vilket relation vi har till varandra eller hur länge vi kännt varandra.
Alla jag någonsin har träffat, alla som har gjort mig lycklig som en sommardag eller ledsen som en grå höst dag där regnet är dominant har gjort mig till den människa jag är idag.

Jag tycker inte om att använda ordet "hata" det är ett starkt ord, och jag vet med mig att jag har använt det. Jag skulle även vilja säga att jag är otroligt tacksam för de som fått mig att använda ordet "hata". För de fåtal människor har verkligen lärt mig hur jag inte ska vara och det är jag otroligt tacksam för.

Livet är så underbart på många plan och utan de människor jag har runt om mig, de människor som tar sig tiden som vill och som förstår så blir mitt liv så fantastiskt underbart.

Nu ska jag fortsätta i mina mysiga och tacksamma tankar till låten all i need is you!
Och lägga en enorm tacksamhet till människor som vill hjälpa till, som tar sin tid och som försöker att göra en annans liv värdigt för en stund.

Idag blir det shopping!! :D
Sen ska jag träffa min morfar :)